pastorn

Ta oss igenom loppet! Morgonen flöt på  fint. Tidplanen höll och på bussen var det tropisk hetta. Jag satt i underställströja och drog ner byxorna till knäna. Försökte somna men var för uppspelt för att ens slumra. Snabbt ut ur bussen och småspringa till startfållan, bara för att upptäcka att kön var enorm. En timme senare hade vi hunnit lämna skidorna och besökt bajamajorna. Toalettringarna hinner aldrig svalna en sådan morgon. Sedan in i tältet och hittade en liten plats att fixa utrustningen innan svetten började rinna och med en halvtimme kvar till starten hoppar vi upp och ner av nervositet och för att hålla värmen. Vi känner alla det detta är ett ögonblick att komma ihåg. Vi tar kort och statusuppdaterar. När klockan på storbildsslärmen slår 8:00 märker vi först ingenting. Sedan går första kilometern fort, vi lyckas hålla ihop när det sakta sakta börja bära av uppåt. Folk i backen som hejar. Varför gör dom det, det är ingen prestation att stå i kö! Glädje över att känna att vi alla har fäste. Uppe på krönet vill alla åkare ligga i omkörningsfil. Fram till smågan är det bara att rätta sig i ledet. Solen skiner och jag tror att jag njöt.
Sen börjar det bli ryckigt. Ett par sena filbyten och jag finner mig själv ensam. Alla gånger ikappåkt. Låter klas ligga först. Tappar en gång och märker hur jobbigt det är att åka ikapp. Frustrationen tar över och efter Risberg har jag lucka bakåt igen. Maler på i ett jämt tempo. Ibland tar det emot i kroppen men jag vet att jag orkar ändå. I en uppförsbacke får jag en lucka och tänker att nu kan jag lika gärna låta dem jobba. Blir kissnödig men kan inte stanna. Springer förbi massorna i uppförsbackarna. Satsar hårt i nerförsbackarna efter evertsberg. Springer mig trött i Lundbäcksbackarna, men får kraft av det väntande servicteamet i oxberg. Stress av ovissheten. Efter oxberg kommer den phsykiska tröttheten. Tänker att hjärnan är min starkaste muskel. Har nu sämre glid än de flesta. Lyckas hålla tempot upp ändå.  Ständigt i omkörningsfil. Tre långa mil kvar. Delar upp det i etapper. Bara jobbiga tankar sista biten. En kontroll i taget. Känner flåset i nacken. Håller ändå ihop tekniken. Grisar mig fram. Stark stakning på upploppet. Vill falla ihop över mållinjen, vill spy i mössan, vill gråta och försvinna men blir frammotad av funktionererna. Domningar i hela kroppen. Frossa. Stress i duschen. Glädje att se de andra igen. viss stolthet att hämta ut diplom. En dag av intryck till ända.

Sedan vecka 32 2011 har jag bytt ut ett ständigt sockerfrossande mot en low carb high fat kost. Från att ständigt ha tryckt i mig kolhydrater i olika former för att mätta den ständiga hungern äter jag mestadels proteiner och fett i alla dess former. Ska sägas att jag inte är renlärig, men huvuddelen av mina måltider kvalar in under LHCF-begreppet. Andra skulle kanske kalla det stenålderskost, begreppen går ihop men i stora drag är det en hemagjord blanding av dessa, inkluderat nötter, mejeriprodukter. Jag är noga med att äta riktig mat, lagar i stort sett allt från grunden med riktiga råvaror. Anledningarna är många, men en av de viktigaste är att maximera prestationen i långdistanslopp, såsom Lidingöloppet, Vasaloppet och Vätternrundan. Idén är relativt ny och går tvärt emot vad traditionalisterna menar och går ut på att lära kroppen att använda fett som huvudsaklig energikälla. Anledningen varför detta är bra är att kroppens depåer av kolhydrater räcker för max två timmars intensiv ansträngning. Med motorn inställd på fettförbränning har man i stort sätt obegränsade bränsledepåer.

Train Low Race High - Tanken är att under ett långlopp kombinera det bästa av två världar. Först ställa in kroppen på fettförbränning (under några månaders tid) och sedan dagarna innan loppet fylla glykogendepåerna med kolhydrater för att ge kroppen dubbla bränslen. Det finns några mer eller mindre lyckade förespråkare till detta men det är ännu ingen allmänt känd metod. Jag gör detta test för att jag tror på det, men visst är det lite av ett långskott.

Det ultimata testet. Min tid från förra årets vasalopp på 7:46 är helt ok för en förstagångsåkare utan skidbakgrund. Den är satt med de gamla kostråden om kolhydrater sprutande ur öronen. I år är det förhoppningsvis en annan ämnesomsättning i kroppen. Kan detta göra någon skillnad? Svaret kommer om exakt en vecka. Visst kan förutsättningarna variera, föret kan vara annorlunda, vädret och dagsformen lika så. Men någon indikation borde det ge. Tiden lär utvisa vad jag äter nästa år...


Här kommer en länk som lite mer förklarar teorierna bakom upplägget:
http://ngruppen.blogspot.com/2008/06/train-low-compete-high.html

I Göteborg skiner vårsolen, men i mina tankar är det snö. Tittat på tjejvasan på TV och känner att för varje dag som går blir anspänningen större och större. Än så länge yttrar det sig bara på ett possitivt sätt, lite speedad och kanske lite virrig. Kommer att bli det grymt race mot de andra i TEAM DE HÄLSA.  Framför allt är det en riktigt roligt att göra detta ihop och det hade varit super-nice om vi kunde hålla ihop så länge som möjligt. Men det är trots allt en tävligt och det går det inte att komma undan. Det är alltid roligt att mäta krafterna med lillebror, han är seg och väldigt bra grundtränad, men borde sakna rutinen för att hänga med. Som förstagångsåkare är det svårt att veta hur hårt man vågar gå, och man tar det gärna lite lugnt i början. Men det är klart, har de någon som drar dem och sätter tempo i början och de vågar hänga på, så har de inte sämre kondition än mig. Då får vi hoppas att jag kan ha en bättre och mer energieffektiv teknik.

Ska bli spännande att se hur veckan blir, kommer ångesten inför loppet eller kan jag både få njuta av loppet och prestera maximalt? Resan börjar redan måndag morgon och då får väskan vara packad för resan går direkt från husvagen i Jung till Dalarna på torsdag.

(Pojkrummet, Julita)
Morsan julstökar i köket, solen lyser på grön mossig gräsmatta och mellan kala träd skymtar Öljarens kalla vatten. Jul hemma i julita alltså. Reseförberedelser i full gång, ska köpa malariatabletter idag och om ja vågar ska ja testa dom. Rycktet säger att det finns två sorters malaria piller, det första är billigt och kan ha som biverkning att man blir sjuk i huvet, den andra sorten gör dig bara sjuk i magen men är sju gånger så dyr. Ja ska nog köpa den billiga, för alla vet ju att är magen glad så är människan glad. Sjuk i huvet eller inte. 

Måste passa på att berätta om en händelse från förra veckan, närmare bestämt under sista tentan. Alla har börjat skriva och arbetar frenetiskt under tystnad. En gladlynnt äldre herre, för dagen tentavakt, börjar systematiskt kontrollera samtligas legitimation. Han kontrollerar min och fortsätter till bänken bakom mig, där en av våra kära utbyterstudenter sitter, nämnligen Susan, normalt hemmahörande i Liverpool. Hon tittar fågande på vakten när han på bred göteborgska säger
"-Får ja se på ditt legg?"  
"excuse me?" svarar susan. Mannen, vars engelskakunskaper är ytterst knappa, fortsätter på engelska: "- Can i se your legg?" och ler besvärat.
 "What?" blir svaret.
"-I have to see your legg". Susan är nu högröd i ansktet och skruvar på sig gnerat. Hon tittar på honom och när hon ser hans allvarliga min skjuter hon ut stolen och håller upp benen. Nu går det inte att hålla sig längre, alla runt omkring bryter tysnaden i ett asgarv och vakten ber om översättningshjälp...