Intryck från vasaloppet
Ta oss igenom loppet! Morgonen flöt på fint. Tidplanen höll och på bussen var det tropisk hetta. Jag satt i underställströja och drog ner byxorna till knäna. Försökte somna men var för uppspelt för att ens slumra. Snabbt ut ur bussen och småspringa till startfållan, bara för att upptäcka att kön var enorm. En timme senare hade vi hunnit lämna skidorna och besökt bajamajorna. Toalettringarna hinner aldrig svalna en sådan morgon. Sedan in i tältet och hittade en liten plats att fixa utrustningen innan svetten började rinna och med en halvtimme kvar till starten hoppar vi upp och ner av nervositet och för att hålla värmen. Vi känner alla det detta är ett ögonblick att komma ihåg. Vi tar kort och statusuppdaterar. När klockan på storbildsslärmen slår 8:00 märker vi först ingenting. Sedan går första kilometern fort, vi lyckas hålla ihop när det sakta sakta börja bära av uppåt. Folk i backen som hejar. Varför gör dom det, det är ingen prestation att stå i kö! Glädje över att känna att vi alla har fäste. Uppe på krönet vill alla åkare ligga i omkörningsfil. Fram till smågan är det bara att rätta sig i ledet. Solen skiner och jag tror att jag njöt.
Sen börjar det bli ryckigt. Ett par sena filbyten och jag finner mig själv ensam. Alla gånger ikappåkt. Låter klas ligga först. Tappar en gång och märker hur jobbigt det är att åka ikapp. Frustrationen tar över och efter Risberg har jag lucka bakåt igen. Maler på i ett jämt tempo. Ibland tar det emot i kroppen men jag vet att jag orkar ändå. I en uppförsbacke får jag en lucka och tänker att nu kan jag lika gärna låta dem jobba. Blir kissnödig men kan inte stanna. Springer förbi massorna i uppförsbackarna. Satsar hårt i nerförsbackarna efter evertsberg. Springer mig trött i Lundbäcksbackarna, men får kraft av det väntande servicteamet i oxberg. Stress av ovissheten. Efter oxberg kommer den phsykiska tröttheten. Tänker att hjärnan är min starkaste muskel. Har nu sämre glid än de flesta. Lyckas hålla tempot upp ändå. Ständigt i omkörningsfil. Tre långa mil kvar. Delar upp det i etapper. Bara jobbiga tankar sista biten. En kontroll i taget. Känner flåset i nacken. Håller ändå ihop tekniken. Grisar mig fram. Stark stakning på upploppet. Vill falla ihop över mållinjen, vill spy i mössan, vill gråta och försvinna men blir frammotad av funktionererna. Domningar i hela kroppen. Frossa. Stress i duschen. Glädje att se de andra igen. viss stolthet att hämta ut diplom. En dag av intryck till ända.
Sen börjar det bli ryckigt. Ett par sena filbyten och jag finner mig själv ensam. Alla gånger ikappåkt. Låter klas ligga först. Tappar en gång och märker hur jobbigt det är att åka ikapp. Frustrationen tar över och efter Risberg har jag lucka bakåt igen. Maler på i ett jämt tempo. Ibland tar det emot i kroppen men jag vet att jag orkar ändå. I en uppförsbacke får jag en lucka och tänker att nu kan jag lika gärna låta dem jobba. Blir kissnödig men kan inte stanna. Springer förbi massorna i uppförsbackarna. Satsar hårt i nerförsbackarna efter evertsberg. Springer mig trött i Lundbäcksbackarna, men får kraft av det väntande servicteamet i oxberg. Stress av ovissheten. Efter oxberg kommer den phsykiska tröttheten. Tänker att hjärnan är min starkaste muskel. Har nu sämre glid än de flesta. Lyckas hålla tempot upp ändå. Ständigt i omkörningsfil. Tre långa mil kvar. Delar upp det i etapper. Bara jobbiga tankar sista biten. En kontroll i taget. Känner flåset i nacken. Håller ändå ihop tekniken. Grisar mig fram. Stark stakning på upploppet. Vill falla ihop över mållinjen, vill spy i mössan, vill gråta och försvinna men blir frammotad av funktionererna. Domningar i hela kroppen. Frossa. Stress i duschen. Glädje att se de andra igen. viss stolthet att hämta ut diplom. En dag av intryck till ända.
